Voyager 1 och 2
Voyager 1 och 2 sändes iväg sensommaren 1977 och har därmed varit på väg från jorden drygt 40 år, och är tillsammans med Pioneer 10, Pioneer 11 och New Horizons de människotillverkade föremål som befinner sig längst från jorden.
Bakgrund
1964 noterade Gary Flandro vid Jet Propulsion Labratory att Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus skulle ligga gynnsamt från mitten av 1970-talet för att kunna utnyttja Gravity Assist (Yuri Kondratyuk, Friedrich Zander och Michael Minovitch har bidragit till iden och Luna 3, Pioneer 10 och Mariner 10 är tre tidiga exempel som använt tekniken).
Det ledde till Grand Tour programmet som skissade på 4 sonder som skulle sändas ut till de yttre planeterna i solsystemet (två av sonderna till Jupiter+Saturnus+Pluto och två till Jupiter+Uranus+Neptunus). Sedermera reviderades planerna till att endast två sonder vars primära mål var Jupider och Saturnus. Initialt var de tänkta att vara en del av Mariner-programet och skulle haft nummer 11 och 12, men man bedömde att de utvecklats vidare tillräckligt långt från Mariner och de fick ett eget namn.
Uppdrag
Deras initiala uppdrag uppdrag var att studera Jupiter och Saturnus, men när de var avklarade uppdaterades uppdraget.
Voyager 1 skickades iväg 5 september 1977 och dess primära uppdrag var att utforska Jupiter, Saturnus och månen Titan. Ifall NASA hade valt bort Titan hade man kunnat styra om Voyager 1 vidare mot Pluto. Sonden analyserade de två planeterna, dess väder, magnetfält och ringar och även några av dess månar. Efter dess initiala uppdrag var klart i november 1980 uppdaterades dess uppdrag till att utforska heliosfären.
Voyager 2 skickades iväg 20 augusti 1977, längs en bana som skulle möjliggöra passage av Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus.